Maja Atterstig

Det finns ingen titel. Det bara kommer ur mig, om jag låter bli att tänka på vad jag gör, undviker att reflektera över varför jag vill ta en bild när den impulsen kommer.
Jag kan säga hur det började, ur en idé att samla ihop mig, se var jag stod, vilka som fanns omkring mig, hur mina minnen såg ut. Jag behövde sätta ett kommatecken på den där texten som bara blir längre för var dag.
Det blev en början, jag fotograferade varje dag, tvingade mig själv att arbeta utan att intellektualisera. Att aldrig censurera mig själv i fotograferingsögonblicket. Vare sig det var ett vägguttag, en bröstkorg eller ett kalhygge som var motivet. Jag kunde känna mig dum, ‘Vad fan ska jag göra med 36 bilder av ett vägguttag?’
Det roligaste kommer egentligen först senare, när jag sammanställer materialet. När filmerna är framkallade och jag börjar se mönster i mitt fotograferande. När jag upptäcker vilka motiv som återupprepas gång efter gång och vad det berättar om mig själv. Det är kommunikation.
Nu har det gått drygt två år sedan idén formulerades och jag tänker inte längre på vad jag vill att det ska bli men jag kan se vad det handlar om. Att arbetet utvecklas men arbetssättet fortfarande är det samma. Kamerorna är laddade med film och följer med mig för det mesta. Rätt var det är dyker ett motiv upp och då registrerar jag det, så tyst och stilla som möjligt för att inte påverka själva situationen.

Maja Atterstig

Hemsida http://annamajalovisa.com/